Blogg C: När världar möts.

Kombinationen journalistik och litteratur är inte självklar. Om man generaliserar något kan man hävda att författaren och journalisten av naturen är olika. Författaren är en mästare på dramaturgi, journalisten berättar det viktigaste först. Författaren belyser de stora frågorna, journalisten hittar scoop. Men när generaliseringen inte stämmer, när de två sidorna möts, kan resultatet bli riktigt, riktigt bra.

Jag har just läst Lasermannen av Gellert Tamas. Och banne mig. Otroligt intressant var det. En historielektion, ett personporträtt, en psykologistudie, ett journalistiskt dokument, en tidsskildring. Dessutom perfekt dramaturgiskt uppbyggt. I reportageboken är det, till skillnad från reportaget, möjligt att dela in texten i olika avsnitt. Tamas utnyttjar detta till fullo, genom att varva prosa, offentliga handlingar, historiska beskrivningar och ordagranna polisupptagningar. Möjligheten att växla perspektiv, från berättare till informationsförmedlare till jagform, gör strukturen spännande och levande.

Det slår mig hur mycket arbete som måste ha lagts ner. Hur många timmar Tamas måste ha ägnat åt intervjuer och research är svårt att tänka sig. Och väldigt imponerande.

Det är korrekt, extremt gediget och stilistiskt genomarbetat. Helt neutralt är det inte, snarare uppenbart samhällskritiskt och med tydliga kängor åt både höger och vänster. Tamas har tagit tillfället i akt att säga mer än han någonsin kan göra i en tidning eller tidskrift, men med samma trovärdiga anslag. Den journalistiska tonen är genomgående. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de krav som ställs på en journalistisk text inte existerar. Eftersom det inte finns några egentliga objektivitetskrav kan svängarna tas ut. Detta gör det möjligt att fylla i luckorna på ett sätt som skulle vara omöjligt i ett tidningsreportage. Här finns ett av reportagebokens stora problem. Med journalistens språk skapas trovärdighet som ibland kan vara missvisande. Det är lätt att tänka att man läser sanningen, vilket inte alltid behöver vara fallet.

Men oavsett sanningshalt, även om inte varje textrad kan verifieras, så är det en riktigt, riktigt bra reportagebok.

Blogg B: För vem är namnet viktigt?

Man säger att brottslingars identitet är av allmänintresse. Allmänheten är alltså intresserad av vad kriminella personer heter. Och hur de ser ut. Är det verkligen så?

Man kan givetvis argumentera för att allmänheten ska ha rätt att veta om en brottslings namn. Inte minst kan det vara värdefull information för att klara upp fler olösta fall. Vittnen kan bli medvetna om att de har viktig information om den misstänkte. Kanske kan det till och med förhindra framtida brott. Om namnet inte publiceras kan dessutom oskyldiga personer bli misstänkta. Vettiga argument helt klart. Men jag tycker faktiskt inte att det är tillräckligt.

Myntet har en baksida.

För visst är det väl polisens jobb att hitta kriminella? Det kan väl aldrig vara mediernas ansvar. I lagtexterna står att man är oskyldig ändå tills dess att motsatsen bevisas. Men medierna har en förmåga att döma på livstid, helt utan fällande dom. Och vad händer med de anhöriga? De som inte begått något brott borde väl inte straffas. Det mediedrev som skapas kan onekligen förstöra en persons liv för all framtid.

Jag tror att den sensationsinriktade journalistiken styr. Ett namn och ett ansikte säljer. Det är viktigt att ”ge mördaren ett ansikte” hör man ibland. Precis så är det. Vi är av naturen fruktansvärt nyfikna, och finns det ett ansikte att se, gör vi människor mycket för att få titta. Just därför är det extremt viktigt att medierna har en fungerande pressetik.

Det är tröttsamt att anklaga kvällspressen för allt som är ont i världen, men det är ingen slump att just kvällspressen nära nog alltid är först ut med namn- och bildpublicering. Och när kvällspressen publicerar, blir det väldigt mycket lättare för resten att följa efter.

Behöver vi känna till Anders Eklunds dagliga rutiner? Finns det någon anledning för oss att veta vad tyskan heter? Och måste vi veta hur en finsk 22-åring som sköt ihjäl sina skolkamrater ser ut?