Blogg D: Nyheter utan byline.

Journalisterna har inte längre monopol på nyhetsförmedling. Sanningen finns inte enbart i tidningarna. Och inte på tidningarnas webbsidor. Vi behöver aldrig vänta för att få veta det allra senaste. Via dator, eller mobil för den delen, kan vem som helst publicera. Plötsligt består hela världen av potentiella reportrar.

Det finns inga begränsning. Vilket skeptiker gärna påtalar. Att de sociala medierna inte har några som helst objektivitetskrav kan givetvis vara negativt. Och visst kan spridningen av falsk information vålla problem. Men fascinerande nog verkar systemet läka sig självt. Självsaneringen verkar faktiskt fungera. När felaktig information läggs ut, kritiseras den nitiskt och försvinner ofta helt.

Dessutom är vinsterna med den nya utvecklingen långt mer intressanta än eventuella förluster. Plötsligt finns mängder av information om allt som händer i världen. Vem som är sändare och mottagare är oviktigt. Alla kan kommentera, komplettera eller kritisera, vilket leder till att nyhetsflödet aldrig sinar. Alltid nya vinklar. Terrorattackerna i Bombay fungerar som exempel, där mängder av människor skriver om sina upplevelser, utifrån sina egna perspektiv. Det är deras åsikter som speglas. Ingen pratar om objektivitet. Att vara neutral är inte nödvändigt. Snarare tvärtom. Verkligheten beskrivs av de människor som är närmast den. I och med den stora mängden rapporter skapas en helhet som blir större än delarna. Det blir aldrig ensidigt, aldrig subjektivt, aldrig vinklat. Denna helhet kan aldrig skapas av journalister. Eftersom det är omöjligt att rapportera om allt.

Men visst är det krångligt att hålla reda på bloggar, livestreaming, Twitter-feeds och nyhetsfilter. Just därför utesluter inte det ena det andra. Det finns ingen motsättning mellan nya och gamla sätt att sprida information. Tvärtom kompletterar de varandra. Och jag tror att de kommer att växa ihop. De traditionella medierna fyller en funktion, genom att ha redaktioner med utbildade och yrkesobjektiva människor. Men samtidigt kommer de tvingas ta in mer och mer av det som sprids via sociala medier. All information blir tillgänglig överallt. Alla vinner.

Blogg C: När världar möts.

Kombinationen journalistik och litteratur är inte självklar. Om man generaliserar något kan man hävda att författaren och journalisten av naturen är olika. Författaren är en mästare på dramaturgi, journalisten berättar det viktigaste först. Författaren belyser de stora frågorna, journalisten hittar scoop. Men när generaliseringen inte stämmer, när de två sidorna möts, kan resultatet bli riktigt, riktigt bra.

Jag har just läst Lasermannen av Gellert Tamas. Och banne mig. Otroligt intressant var det. En historielektion, ett personporträtt, en psykologistudie, ett journalistiskt dokument, en tidsskildring. Dessutom perfekt dramaturgiskt uppbyggt. I reportageboken är det, till skillnad från reportaget, möjligt att dela in texten i olika avsnitt. Tamas utnyttjar detta till fullo, genom att varva prosa, offentliga handlingar, historiska beskrivningar och ordagranna polisupptagningar. Möjligheten att växla perspektiv, från berättare till informationsförmedlare till jagform, gör strukturen spännande och levande.

Det slår mig hur mycket arbete som måste ha lagts ner. Hur många timmar Tamas måste ha ägnat åt intervjuer och research är svårt att tänka sig. Och väldigt imponerande.

Det är korrekt, extremt gediget och stilistiskt genomarbetat. Helt neutralt är det inte, snarare uppenbart samhällskritiskt och med tydliga kängor åt både höger och vänster. Tamas har tagit tillfället i akt att säga mer än han någonsin kan göra i en tidning eller tidskrift, men med samma trovärdiga anslag. Den journalistiska tonen är genomgående. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de krav som ställs på en journalistisk text inte existerar. Eftersom det inte finns några egentliga objektivitetskrav kan svängarna tas ut. Detta gör det möjligt att fylla i luckorna på ett sätt som skulle vara omöjligt i ett tidningsreportage. Här finns ett av reportagebokens stora problem. Med journalistens språk skapas trovärdighet som ibland kan vara missvisande. Det är lätt att tänka att man läser sanningen, vilket inte alltid behöver vara fallet.

Men oavsett sanningshalt, även om inte varje textrad kan verifieras, så är det en riktigt, riktigt bra reportagebok.

Blogg B: För vem är namnet viktigt?

Man säger att brottslingars identitet är av allmänintresse. Allmänheten är alltså intresserad av vad kriminella personer heter. Och hur de ser ut. Är det verkligen så?

Man kan givetvis argumentera för att allmänheten ska ha rätt att veta om en brottslings namn. Inte minst kan det vara värdefull information för att klara upp fler olösta fall. Vittnen kan bli medvetna om att de har viktig information om den misstänkte. Kanske kan det till och med förhindra framtida brott. Om namnet inte publiceras kan dessutom oskyldiga personer bli misstänkta. Vettiga argument helt klart. Men jag tycker faktiskt inte att det är tillräckligt.

Myntet har en baksida.

För visst är det väl polisens jobb att hitta kriminella? Det kan väl aldrig vara mediernas ansvar. I lagtexterna står att man är oskyldig ändå tills dess att motsatsen bevisas. Men medierna har en förmåga att döma på livstid, helt utan fällande dom. Och vad händer med de anhöriga? De som inte begått något brott borde väl inte straffas. Det mediedrev som skapas kan onekligen förstöra en persons liv för all framtid.

Jag tror att den sensationsinriktade journalistiken styr. Ett namn och ett ansikte säljer. Det är viktigt att ”ge mördaren ett ansikte” hör man ibland. Precis så är det. Vi är av naturen fruktansvärt nyfikna, och finns det ett ansikte att se, gör vi människor mycket för att få titta. Just därför är det extremt viktigt att medierna har en fungerande pressetik.

Det är tröttsamt att anklaga kvällspressen för allt som är ont i världen, men det är ingen slump att just kvällspressen nära nog alltid är först ut med namn- och bildpublicering. Och när kvällspressen publicerar, blir det väldigt mycket lättare för resten att följa efter.

Behöver vi känna till Anders Eklunds dagliga rutiner? Finns det någon anledning för oss att veta vad tyskan heter? Och måste vi veta hur en finsk 22-åring som sköt ihjäl sina skolkamrater ser ut?

Blogg A: Vi är närmast oss själva. Och USA.

Katastrofer i olika delar av världen får olika mycket uppmärksamhet i våra medier. Hela tiden ser vi sådana exempel. Det är alltid samma länder som tar plats, och samma länder som nämns i förbifarten. Den del vi lever i, västvärlden, är viktig. Resten av världen oviktigt. Så skulle man kunna tolka det, om man vill spetsa till det. Och det vill man.

Jag tror att nyhetsvärderingen har psykologiska förklaringar. Vi bryr oss allra mest om det som är närmast. Eller oss själva om man så vill. Ju mer vi kan identifiera oss, desto viktigare känns en nyhet. När vi inte känner igen verkligheten som beskrivs tappar vi intresset. Här någonstans tror jag att vi har essensen av vår svenska nyhetsvärdering. Vår kultur är hårt präglad av den amerikanska, vilket gör att identifikationen blir starkare när USA drabbas än när Kina eller Indien gör det. Tyvärr.

Den svenska och den amerikanska kulturen har mängder av gemensamma nämnare, vilket förstärker gemenskapen. Decennier av sitcoms och såpoperor har gjort att det stora landet i väst, trots att det ligger långt borta, upplevs närmare än världen i öst.

Det är en förlegad syn på oss själva och vår plats på jorden, men så verkar det trots allt vara.

Kvällspressen kommer nog alltid att gå i bräschen för tveksam nyhetsvärdering. Lösnummer säljs när identifikation och sensation kombineras. Ibland blir det smärtsamt tydligt. När löpsedlar täcks av amerikanska arvtagerskor och C-kändisar, trots att tusentals människor dör i krig och naturkatastrofer, är det naturligt att ifrågasätta kvällstidningsredaktionerna. Och så sent som igår hörde jag Aftonbladets chefredaktör Jan Helin prata om just detta. Han hävdade, med viss skärpa, att ”ett bra löp säger mer om dig själv än du vill veta”.

Jag tror att han har rätt.

För trots alla kritiska röster fortsätter kvällspressen att sälja sina lösnummer. Det handlar om rätt tråkiga drivkrafter så klart, men likväl finns de där. Ett träffande exempel är att löpet ”Fred i Bosnien”, som man kan tycka är en stor nyhet, enligt Jan Helin var ett ovanligt dåligt löp med säljmått mätt.

I våra svenska medier nyhetsvärderas västvärlden högt, medan resten av världen värderas lägre. Det gäller alla medier, även om det ofta blir extra tydligt i kvällspressen.

Kanske är det så att även nyhetsvärderingen säger mer om oss själva än vi vill veta.

Prolog

Här kommer jag att publicera texter om journalistik. Jag berättar vad jag tycker om saker som har med journalistik att göra. Jag måste, enligt den kurs jag går. Men det ska ändå ske helt utan prestationskrav, tänker jag. Det ska vara min inställning. Bara fritt skrivande. Tankar, bra och dåliga, ska vädras just precis här. Nu.