Katastrofer i olika delar av världen får olika mycket uppmärksamhet i våra medier. Hela tiden ser vi sådana exempel. Det är alltid samma länder som tar plats, och samma länder som nämns i förbifarten. Den del vi lever i, västvärlden, är viktig. Resten av världen oviktigt. Så skulle man kunna tolka det, om man vill spetsa till det. Och det vill man.
Jag tror att nyhetsvärderingen har psykologiska förklaringar. Vi bryr oss allra mest om det som är närmast. Eller oss själva om man så vill. Ju mer vi kan identifiera oss, desto viktigare känns en nyhet. När vi inte känner igen verkligheten som beskrivs tappar vi intresset. Här någonstans tror jag att vi har essensen av vår svenska nyhetsvärdering. Vår kultur är hårt präglad av den amerikanska, vilket gör att identifikationen blir starkare när USA drabbas än när Kina eller Indien gör det. Tyvärr.
Den svenska och den amerikanska kulturen har mängder av gemensamma nämnare, vilket förstärker gemenskapen. Decennier av sitcoms och såpoperor har gjort att det stora landet i väst, trots att det ligger långt borta, upplevs närmare än världen i öst.
Det är en förlegad syn på oss själva och vår plats på jorden, men så verkar det trots allt vara.
Kvällspressen kommer nog alltid att gå i bräschen för tveksam nyhetsvärdering. Lösnummer säljs när identifikation och sensation kombineras. Ibland blir det smärtsamt tydligt. När löpsedlar täcks av amerikanska arvtagerskor och C-kändisar, trots att tusentals människor dör i krig och naturkatastrofer, är det naturligt att ifrågasätta kvällstidningsredaktionerna. Och så sent som igår hörde jag Aftonbladets chefredaktör Jan Helin prata om just detta. Han hävdade, med viss skärpa, att ”ett bra löp säger mer om dig själv än du vill veta”.
Jag tror att han har rätt.
För trots alla kritiska röster fortsätter kvällspressen att sälja sina lösnummer. Det handlar om rätt tråkiga drivkrafter så klart, men likväl finns de där. Ett träffande exempel är att löpet ”Fred i Bosnien”, som man kan tycka är en stor nyhet, enligt Jan Helin var ett ovanligt dåligt löp med säljmått mätt.
I våra svenska medier nyhetsvärderas västvärlden högt, medan resten av världen värderas lägre. Det gäller alla medier, även om det ofta blir extra tydligt i kvällspressen.
Kanske är det så att även nyhetsvärderingen säger mer om oss själva än vi vill veta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kloka ord, Pontus! Visst är det så att möjligheten till identifikation styr vårt intresse av en nyhet. Och visst är det lättare för oss i vår något amerikaniserade tillvaro att identifiera oss med en amerikan än med en kines. Amerikanen möter oss dagligen via filmer och såpoperor. Kinesen är en mer främmande fågel.
När det gäller kvällstidningarnas löpsedlar så är det visst sant att våra ögon dras mer till nyheter om de C-kändisar som du beskriver än om katastrofer i fjärran länder. Hur smärtsamt det än är att erkänna!
Man kan undra vilken människosyn som egentligen styr oss. Vi vill visa upp ett globalt och fördomsfritt tänkande, men hur många av oss lyckas egentligen?
Pontus,
Jag hörde också Jan Helin och hans förklar om bottenlöpsedeln "Fred i Bosnien".
Men visst var hans resonemang om löpsdelens syfte intressant! Löpsedeln ska inte ses som en journalistisk produkt - den innehåller inte den viktigaste nyheten. Istället är löpsedeln enbart kvällstidning "kommersiella skyltfönster". Löpsedeln ska sälja tidningen - inte lobba för dagens bästa journaslitik!
Det är en viktig information, tycker jag. Och frågan är om man då ens kan tala om nyhetsvärdering i löpsammanhang - kanske snarare "reklamvärdering".
//Mia
Skicka en kommentar