Kombinationen journalistik och litteratur är inte självklar. Om man generaliserar något kan man hävda att författaren och journalisten av naturen är olika. Författaren är en mästare på dramaturgi, journalisten berättar det viktigaste först. Författaren belyser de stora frågorna, journalisten hittar scoop. Men när generaliseringen inte stämmer, när de två sidorna möts, kan resultatet bli riktigt, riktigt bra.
Jag har just läst Lasermannen av Gellert Tamas. Och banne mig. Otroligt intressant var det. En historielektion, ett personporträtt, en psykologistudie, ett journalistiskt dokument, en tidsskildring. Dessutom perfekt dramaturgiskt uppbyggt. I reportageboken är det, till skillnad från reportaget, möjligt att dela in texten i olika avsnitt. Tamas utnyttjar detta till fullo, genom att varva prosa, offentliga handlingar, historiska beskrivningar och ordagranna polisupptagningar. Möjligheten att växla perspektiv, från berättare till informationsförmedlare till jagform, gör strukturen spännande och levande.
Det slår mig hur mycket arbete som måste ha lagts ner. Hur många timmar Tamas måste ha ägnat åt intervjuer och research är svårt att tänka sig. Och väldigt imponerande.
Det är korrekt, extremt gediget och stilistiskt genomarbetat. Helt neutralt är det inte, snarare uppenbart samhällskritiskt och med tydliga kängor åt både höger och vänster. Tamas har tagit tillfället i akt att säga mer än han någonsin kan göra i en tidning eller tidskrift, men med samma trovärdiga anslag. Den journalistiska tonen är genomgående. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de krav som ställs på en journalistisk text inte existerar. Eftersom det inte finns några egentliga objektivitetskrav kan svängarna tas ut. Detta gör det möjligt att fylla i luckorna på ett sätt som skulle vara omöjligt i ett tidningsreportage. Här finns ett av reportagebokens stora problem. Med journalistens språk skapas trovärdighet som ibland kan vara missvisande. Det är lätt att tänka att man läser sanningen, vilket inte alltid behöver vara fallet.
Men oavsett sanningshalt, även om inte varje textrad kan verifieras, så är det en riktigt, riktigt bra reportagebok.
3 kommentarer:
Pontus, mycket stark framställning av en bok tycker jag. Rakt på och förmedlande av känsla. Snyggt skrivet. Jag blir nyfiken, vill läsa, du väcker en tanke. Intressanta funderingar och bra det där med att fylla ut luckor. Så sant. /åsa
Pontus,
Banne mig, det här är ett härligt energirikt inlägg som med ett potent språk är skrivet i samma anda som "Lasermannen" i sig.
Du perkar på journalistikens styrkor och egenskaper när den är som bäst, men du blundar inte för det problematiska som genren för med sig.
Jag håller med dig om att det är en fantastisk reportagebok. En av de bästa jag har läst. Om du är ytterligare nyfiken på genren kan jag rekommendera senaste numret av tidskriften Scoop. Där intervjuas bl.a. Gellert Tamas om sitt arbete med Lasermannen.
//Mia
Pontus, kan bara hålla med föregående "talare". Välskrivet och bra resonerat. Jag håller med dig om problematiken med genren men det blir helt klart väldigt intressanta böcker ändå. Jag har inte läst Lasermannen själv men efter att ha läst din text så är lite sugen. Jag måste ju se hur fantastisk den är!
/Sara
Skicka en kommentar